Skriva flerhändigt.
Om regler, ingivelser och jaglöshet. Ett utdrag ur en essä om samskrivande och kollektiva skrivimprovisationer.
Hela essän finns att läsa på http://issuu.com/ebbchen/docs/ebbaomsamskrivande

Av Ebba Petrén som är en av dem som skrivit manus till PulpPuppets. Ebba läste kursen Kreativt skrivande på Södertörns högskola under perioden då manuset växte fram. Skrivandet av manuset startade den 24 oktober 2009 i Dramalabbets källarlokal i Stockholm.

Det finns 16 markörer, 16 möjliga vägar och 16 personer sittandes vid olika skärmar som skriver på samma text  samtidigt. Någon skriver ord, som någon annan läser och skriver vidare på, associerar utifrån, ändrar om eller tar bort. Varje ändring som en deltagare gör syns på allas skärmar, i realtid. Det finns inget som garanterar  att det som just du skrivit kommer att finnas kvar när texten är färdig, varken som de exakta orden eller som det sammanhang du skrev dem i. Förutsättningarna kastas om framför dina ögon och  nya möjligheter öppnas. Den här essän kommer handla om hur det är använda den webbaserade ordbehandlaren Etherpad för att skriva kreativt.

När det är som bäst formas en text runt omkring mig, jag blir del av ett bygge och sköljs över av impulser. Det är en rusliknande känsla att vara mitt i en åt alla håll växande textmassa. Det liknar mer ett givande samtal, där jag snappar upp och spinner vidare på det jag vill, än annat skrivande där rad följer rad från början till slut.  De egenskaper jag behöver skiljer sig också. Tålamod och egensinne är inte längre författaregenskaper nummer ett. I stället är det bra att kunna läsa snabbt och att skriva utan betänketid, rakt ut.  Det handlar om att få en stor mängd inputs och om att uttrycka sig själv.

Det finns också likheter med enpersonsskrivande.  Att nya idéer föds under själva skrivandet upplever många skribenter. De ger sig själva nya  associationer genom orden de själva skriver. Många börjar skriva en text utan att ha innehållet färdigplanerat, de improviserar så att säga fram texten, för de litar på den processen. Med det synsättet på  hur skrivakten fungerar,  borde fler hjärnor kunna bidra till texten utan större problem. Blir det fler möjliga idéer, en mer nyanserad bild, en mångfald, en sannare hypotes?

Att stryka med

De första försöken på Etherpad var läskiga. Jag var van vid att kunna skriva en text, läsa igenom, ändra och först därefter sända ut texten i världen. Nu kunde de andra se varenda bokstav jag skrev och varenda gång jag valde att ta tillbaka något ord så syntes det. De misstag jag gjorde och de tabu jag la på mig själv syntes. Det var läskigt. Att skriva i Etherpad var som att se mig själv i spegeln medan någon annan  tittar på. I det ansiktsuttryck jag tar på mig i spegeln syns vem jag vill och tror mig vara. Samma grej hände med  skrivandet.

Därtill kunde de andra stryka mig. Strykningsinslaget har väckt frågor, flest hos dem som inte provat att skriva själva. Är det inte censur? Mobbing, rent ut av? Möjligheten att stryka andras ord och att bli struken skapar förtroende. Skribenterna har tillsammans ansvar över texten och den som stryker förväntas göra det för textens och improvisationens bästa. Det kräver att du har förtroende för de andras val. Den som stryker måste ju ha tagit in det du skrivit för att kunna reagera.  Spåren av mina ord  finns kvar även efter att de strukits. Den har fått en ny idé av att läsa det. Det finns något krasst demokratiskt i att kunna stryka. Det är lika för alla. De andra kan stryka mig, men jag kan alltid skriva nytt. Strykningen ger plats och är på något vis skön efteråt.

Vad är att bry sig?

När lustfyllda skribenter startar igång i Etherpad blir texten ofta övermättad och spexig, absurda och vulgär, utan pauser och hämningar. Den blir för bra, för idérik. Ingen verkar vilja skriva de enkla meningarna som håller ihop historien så det blir höjdpunkt på höjdpunkt tills ingenting längre sticker upp.Vid redigeringen av en sådan text finns det extra många ”darlings” att döda. Det är ett stort jobb att reda ut vad som kan ha relevans för någon utanför just den gruppen, just det tillfället. Om  gruppen är ute efter att undersöka andra kvaliteter än det knasiga blir det problematiskt.  Flamsigheten kanske hänger ihop med att många kopplar improvisation till lek och lek till bekymmerslöshet?

Det lekfulla och än viktigare, vetskapen om att  ansvaret för en samskriven text alltid är delat, gör att jag bekymrar mig mindre, mitt personliga ”anseende” står inte på spel. Min person är totalt ointressant. Det kan kännas befriande.Jag har upplevt att jag i samskrivandet kan bli både modigare och dummare som skribent. Jag vågar ta ut svängarna, blir råare och påstå saker som jag inte har täckning för alla gånger.

I samskrivandet är regler och ramar viktiga såsom regler för ett spel. Ramarna bidrar till att jag känner mig fri och släpper taget.Gruppen kan komma överrens om en innehållslig utgångspunkt, ett mål, en stil, en miljö, ett manifest, en genre eller en funktion för texten.  Det är upp till dem att sätta agendan.  Ramen sätter igång kreativiteten och blir en förevändning för att börja skapa. Man   kan ”skylla på” ramen för att ha skrivit på ett visst sätt. Min erfarenhet säger att sessionerna blir bättre ju mer deltagarna vet när sessionen börjar, ju tydligare överrenskommelser är. Den kan till och med bli bättre om de vet precis vad texten ska berätta i förväg. Deltagarnas lust verkar inte ligga i vad som skrivs, utan i hur det skrivs och i att det skrivs.

Om en grupp går vidare med skrivandet tillsammans kommer deras arbete tillsammans förändras I Pulp Puppet var vi en liten grupp som följde med hela processen, soch ett stort antal skribenter som kom in och skrev en eller ett par gånger. Vi misslyckades med att involvera många skribenter kontinueligt men hittade istället inbördes metoder som gjorde sessionerna mer krävande, men som också gav bättre texter.

Efter en tid började vi med en strikt uppdelning av processen, likt klassiska skrivtips för att inte hämma sig under den innovativa fasen och den ska tidsbegränsas, för att det är upppiggande. Det är krävande att behålla den intensiva koncentration som samskrivandet kräver allt för länge.  Det blir också lättare för alla att hänga med.  Gabriel Widing föreslår i en artikel en uppdelning av 10 minuter till skrivande, 10 minuter till redigering och 10 minuter till tyst läsande. Proceduren kan göras om flera varv tills texten är tillfredställande för alla.

Inne eller ute

En särskild känsla blir det när skribenterna sitter i samma fysiska rum som vi gjorde den 24 oktober. Källarlokalen var  tyst och stilla. Då och då skrattade någon till åt vad den läste på skärmen framför. Vi pratade inte med varandra men framför oss pågick samtal och en hejdlös skrivprocess. Det var inte alls tyst och stilla i lokalen, folk begärde uppmärksamhet och kastade ur sig långa rader av berättande. Vi hade kunnat använda våra stämband för att snabbt kommunicera med alla i rummet, men det hörde till ritualens form att all kommunikation skulle föras skrivledes. Det är svårt att skriva när folk pratar runt om kring och vi var här för att skriva. Det som pågick framför oss på skärmen var den tysta hemlighet vi alla delade. Dragen av lek och ritual blev påtagliga i samma rum.

De som inte tagit plats vid en dator, för att vara med i sessionen, visste däremot inte vad skribenterna skrattade åt och vad deras ivriga knattrande på tangenterna handlade om.  Det hela verkade kryptiskt för dem och många tvekade när de bjöds in i skrivandet. De såg lite misstänksamma ut. Kulturella uttryck som inte har som mål att tillfredsställa åskådare, utan endast finns till för de som deltar blir interna. Samskrivande är internt, för det handlar om att kommunikation och samarbete mellan vissa personer, de som inte knattrar är utanför.

De stora, jag och du

Kreativitet kan förklaras vetenskapligt och det sägs idag att kreativitet kan styras, den kommer inte slumpmässigt eller genom gudomlig inspiration. Kreativiteten har inte nödvändigtvis något med individens genialitet att göra. I samskrivandet blir ”Jag” ointressant. Kvar ligger trots allt ett magiskt skimmer över det egna skapandet, improvisationen, din egen monolog, ditt uttryck som kommer ur din egen kropp och som du inte visste att du hade förrens det kom ut genom dig, någonstans ifrån. Var kommer det ifrån?  Är det ett hantverk som vilket annat, en intuitiv förmåga,utloppet för livlig fantasi eller ett slipat intellekt? Det går att lära sig att skriva genom att skriva mycket, helst hela tiden, säger skrivproffsen. Bakom det intuitiva och magiska finns ett hantverk och en hjärna. De stora konstnärerna i historien övade ofta sedan de var väldigt små och ändå kunde det ta tjugo år innan de gjorde något stort verk.

Redan efter en kort period känner jag mig säkrare på samskrivande än när jag började, men hur kommer det sig att även jag inte övat i tjugo år på det? Det är en fråga teknik, såklart. Innan internet gick det inte att skriva på samma dokument samtidigt. Å andra sidan, hade jag inte förstått att jag kunde använda mitt intresse för skrift tillsammans med andra hade jag aldrig hittat till Etperpad. Är det en förändrad författarroll som gjort program som Etherpad populära, inte tvärt om?

Även texter med en individuell avsändare kan kallas kollaborativa. Även om författaren vill vara originell och endast utgå från sin erfarenhet så använder den alltid inlärda föreställningar och vad som sagts tidigare om ämnet. Författaren är aldrig ensam. Så istället för att se samskrivande och författande som två skilda sätt att skriva – ensam eller i grupp– kan det som kommunikation betraktat ses på en skala av mer eller mindre samarbete, mer eller mindre samtal. Denna uppfattning har inte alltid varit rådande.  Ökat delande och ökad tillgång till information, t.ex på internet, har ökat samarbetet mellan skribenter som i Etherpad eller som när en idé tycks vara på allas läppar,  på allas bloggar.

Prioriteringar

Efter den 24 oktober har ett manus under tre måndader växt fram på Etherpad. Som det brukar bli med konst, så har vi som jobbat med manuset ställts inför olika val. I början visste vi till exempel inte hur vi skulle förhålla oss till texternas ”autencitet”. Bakgrunden var vår tanke om att skribenternas drivkraft att skriva var ett engagemang i hur manuset skulle bli. De som deltog skulle få vara med och skriva manus som skulle spelas på scen, hade det annonserats. Redan efter de första skrivsessionerna märkte vi att om texten skulle fungera som manus så skulle kraftiga ändringar behöva göras. Skulle vi svika deltagarna om deras scener försvann i vår bearbetning?

Kvällen i Dramalabbets källare kan också ses som ett verk och en upplevelse värd att minnas i och för sig. Då blev frågan om bearbetning oviktig.  De som skrev var i så fall där för att uppleva just den kvällen utan förväntningar på framtiden. Om  skribenterna fick ut vad de ville av skrivsessionen så skulle det inte spela någon roll vad vi gjorde med deras texter sedan. Deras drivkraft hade varit själva skrivandet, inte att få se deras text på scen. Vi kunde alltså ta texten och använda den som vi ville. Kunde vi det? Vem äger den text som uppåt tjugo personer skrivit, vissa av dem anonymt? Deltagarna den 24:e oktober verkade gilla kvällen, en del har inte engagerat sig i det fortsatta arbetet, utan att känna sig snuvade på någon ”delägarrätt”, så vitt jag vet? Vi vet inte vilka vi skulle fråga om lov, ens om vi skulle vilja. Den här texten har tappat sina ägare.

Det är omöjligt att säga vilka som ligger bakom orden och än mindre idéerna till det färdiga manuset, så här ungefär tio versioner senare. Vi behövde ju ett manus till iscensättningen, för oss var skapandet av en produkt viktig, inte bara skrivupplevelsen. Vi har skrivit om och skrivit nytt flera gånger, för att få manuset användbart. Vi har hittat på metoderna under tiden och det hela tagit lång tid. Det har varit ineffektivt. Resultatet har blivit ett manus med många fler lager än vad som syns i slutresultatet, på gott och ont. Av vissa karaktärsdrag och intriger finns bara spår kvar, kanske berikar de, kanske kladdar de ner. Manuset ska möta en publik som kommer upptäcka vad som fungerar och inte. Kanske behöver det inte vara en motsättning mellan att satsa på resultat eller process, upplevelse eller produkt?

Jag har använt följande litteratur om skrivande, kreativitet, deltagande och improvisation:

Burton, Nina (2002): ”Det som muser viskat”, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm

Calvino, Italo (1998): ”Sex punkter inför det nya århundradet”, Bonnier Essä, Smedjebacken

Haggren, Kristoffer& Larsson, Elge & Nordwall, Leo & Widing, Gabriel  (2008): ”Deltagarkultur”, Bokförlaget Korpen, Göteborg

Johnstone, Keith (1979): ”Impro”, entré/Riksteatern, Jönköping

Lagerkrantz, Olof (1985) ”Om konsten att läsa och skriva”, Wahlström och Wiklunds, Stockholm

Rydell, Anders (red): Tidningen Konstnären nummer två 2009, AB Svensk Konstnärsservice, Stockholm

Widing, Gabriel (2009): “Textual Raptures” i To do – short essays, s. 35-40, red. Johan Thelander, Hybris konstproduktion, Stockholm. (Tillgänglig på http://issuu.com/produkt/docs/to_do)

samt föreläsningar med Christer Skoglund på Södertörns högskola (2009). (Bilder tilgängliga på http://web.mac.com/crister.skoglund/Crister_Skoglund/Hem.html)